Nu i ateljén

Det började med att jag inte kunde följa med på en demonstration och att jag bad en kille ta bilder åt mig. Jag fick, så klart, en selfie skickat till mig. Jag tänkte att det kunde vara fint att väva som en dokumentation av kampen, en vanlig selfie av en vanlig tonåring mitt i en kamp för sin rätt att få asyl. Bilden låg i kö i mitt huvud att vävas och det gick nog två år. Den vanliga killen är fortfarande en vanlig kille men nu med ett papper där det står att han inte får vara i Sverige. Så då blev selfie en väv som måste göras. Migrationsverket säger att han inte är önskvärd här, inte värd ett liv i trygghet. Jag säger istället, du är så värdefull att jag porträtterar dig i en bildväv. 

När jag väver bilden får jag ett meddelande från en annan vän att han väljer att låta sig utvisas till Afghanistan nästa vecka. Inte för att han vill det utan för att han måste för att på sikt kunna leva här i Sverige genom ett arbetstillstånd. Det måste få bli en väv av honom med. Men han vill inte skicka en selfie nu, utan en när han är i Afghanistan. Jag får någon vecka senare fina bilder på honom i en vacker broderad skjorta. Jag berättar för killen som skickade första bilden att jag börjat väva en bild av vår gemensamma vän som låtit sig utvisas. Han svarar att det är fint, att jag väver dem så de får vara tillsammans ändå på något sätt.

Jag begriper då mitt uppdrag och nästa fråga går till Paris dit en annan vän flytt förra sommaren. Han skickar direkt en selfie. Han ser glad och stolt ut. Flykten från Sverige vidare ut i Europa visade sig vara ett klokt steg för nyligen fick han uppehållstillstånd där. Så glad för hans skull. 

Nästa fråga kommer att gå till Tyskland där en vän kämpar med lång väntan för att få söka asyl där. I Sverige har olika vuxna personer i tjänsten begått så många felaktigheter mot honom att jag undrar om en myndighetsperson i ett annat land kommer att tro på honom när han berättar.