Vernissage Kungsbacka konsthall 21/1 kl 17 - 20

Det är knepigt med pandemin men jag hoppas ni vill komma. Till utställningen har jag vävt en helt ny serie bildvävar som jag kallar "How dare you". På varje väv ett djur som stirrar argt och uppgivet på oss. Skogen är kalhuggen och därmed är deras hem tillintetgjord. Vi har inte frågar dem utan låtit korta vinster styra. Det är visst höga virkespriser nu så träd efter träd fälls och stora områden mark körs sönder av skogsmaskiner. I norr bryts nya gruvor. How dare you? How dare we?

Vernissage Kungsbacka konsthall 21/1 kl 17-20. Utställningen pågår 22/1 - 20/3.

How dare you - Räv
Bildväv i lin, 55 x 50 cm

Vernissage 21/8 kl 12.00 Galleri Björken Sunne

Den varma sommaren börjar dra sig mot höst. Dimman ligger tät idag. Mina händer längtar efter vävstolen. Bilder som behöva vävas ockuperar mitt inre. Det är skogen, träden som pockar på min uppmärksamhet. Men innan hösten kommer med sin kraft ska jag visa bildvävar till tröst, för hopp och aktion i Sunne. Välkommen!

... medan timmarna lida...
Bildväv i lin, 20 x 90 cm

Vävar till tröst, för hopp och aktion.

Jag börjar få fatt i mitt nya tema i ateljén. Tror det ska handla om vävar till tröst, för hopp och till aktion.

Jag drömde en obehaglig dröm i veckan. Någon hade bestämt att utrymmet i min ateljé måste minska så mycket att min vävstol inte längre fick plats. I drömmen vädjade jag till dessa personer, jag försökte förklara att jag måste ha lite större utrymme så min vävstol får plats. Jag försökte motivera med jag måste kunna väva, att det liksom är mitt liv det handlar om. Inte så konstigt med en sådan här stressdröm med tanke på den här höstens prövningar med musinvasion och framför allt motgångarna med jobbet på det privata planet. Det är också mycket större och allvarligare och viktigare saker på gång i världen, corona, val i USA, miljöförstörelsen, högerpopulism och tillbakagång för det jag tagit föregivet, solidariteten med de som behöver den mest.

Så min rädsla inför detta blir temat och vad som behövs för att klara ut det tillsammans. Jag har gjort tre vävar som handlar om den närhet vi inte kan ge varandra nu på grund av corona. Den där närheten som knapps märks men som är ett så viktigt kitt mellan oss, en klapp på axeln, hålla upp en dörr, en skev selfie eller en high five.

Mot ett nytt tema - tror jag

Corona. Dessa märkliga och svåra tider som vi lever i berör. Det berör mig på sätt jag inte än begriper. Alltså behöver jag gå till vävstolen för att försöka få lite klarhet. På jobbet känner jag mig fattigare när jag inte kan lägga en hand på min patient som gråter eller hålla om den som fått ett besked som uppfattas som en dödsdom. Orden och närvaron finns. Men att hålla sig ifrån och på avstånd under de svåraste stunderna är intuitivt fel. Jag vill stå stadigt och bära smärtan med den förtvivlade, inte vinka på 2 meters avstånd. På samma sätt är ju även mitt liv tommare, ensammare. Det är svårt med social distans. Det som nu är rätt och ska ge oss skydd är samtidigt totalt fel och skrämmer. Jag blir osäker, kanske till och med rädd mot vad som väntar oss. Vi behöver mer närhet, delad upplevelse och empati för att behålla blicken stadig mot ett gott samhälle för alla. Riskerar vi nu att bli mer lätt förledda av de kalla vindar som blåser runt om i världen och de skränade männen i maktposition som vill att vissa ska ha det bra och andra ska hållas undan bakom murar och stängsel.

Bilder på vardagens beröring dyker upp i mitt huvud. Tonåringarna som delar hörlurar på bussen, lagkamraterna som gör high five, killen som hjälper farbrodern att kliva på spårvagnen, kollegan som ger en klapp på ryggen och som i bilden jag nu väver, en tröstande arm på vännens axel. Får se om det blir ett nytt tema eller vad det blir av dessa bilder om beröring och närhet.

SOFT galleri i Oslo

Just nu ställer jag ut på SOFT galleri i Oslo. 
Väldigt fin vernissage där Marie Skeie höll ett tal som berörde och värmde mig mycket. Läs gärna om Maries arbeten, de är otroligt spännande och viktiga. 

Utställningen på Soft galleri i Oslo närmar sig

Snart är dags att rulla ihop och packa ner alla vävarna till utställningen "Snart är du värdefull" och ta tåget till Oslo och Soft galleri. Det ska bli så roligt och spännande!

Men först ska en till väv vävas klart! Tiden finns och en selfie har jag fått från en fin kille som levde länge som papperslös i Göteborg men som sedan en tid tillbaka fått uppehållstillstånd på gymnasielagen. Men bästa nyheten kom i fredags när killen jag vävde första selfie av och som formulerade sig så väl att jag förstod mitt uppdrag och startade projektet "För mig är du värdefull" beviljades uppehållstillstånd med flyktingstatus.

För mig är du värdefull.
Bildväv i lin.
Pågående arbete.

Utställningen "För mig är du värdefull!" och vernissage med Susanna Alakoski närmar sig!

Vernissage 25 september 17.30 - 18.30 på Lohrs bokhandel.

De bästa med vernissagen är att Susanna Alakoski kommer att vara där och berätta om sin nya bok Bomullsängel och vi kommer att ha ett samtal som leds av Pontus Kiposwi på Natur och Kultur.

Utställningen pågår 24/9 - 5/10.

Varmt välkommen! 

Om utställningen: "För mig är du värdefull!"

De senaste åren har jag, som många andra mött ungdomar som flytt till Sverige. Jag sa välkommen hit och på min arbetsplats försökte jag läka deras sår. Regeringen tog sedan tvärt ett beslut som jag fortfarande har svårt att förstå är möjligt. Löven sa att vi måste lägga oss på lägsta möjliga nivå och Åsa Romson grät. Signalpolitikens vassa spjut skar rakt in i bröstkorgen på mina patienter. Men det skulle bli så mycket värre. Snart började avslagen från Migrationsverket rada upp sig och socialtjänsten tog sin hand från ungdomarna när bidragen från staten minskade. Mina dagar kantades av en förtvivlan jag inte egentligen inte kunde bära. Jag torkade tårar och blod. Men varje del i mig skrek att detta var fel, så ohyggligt fel och orättvist. Jag skrev i ren ilska en insändare till ETC och den ledde till ännu fler krönikor i Göteborgs fria tidning. Ett motstånd och en kamp började ta form. Vi står inte ut men slutar aldrig att kämpa bildades. Agape uppstod för att försöka lindra den nöd som bredde ut sig när ungdom efter ungdom började leva på gatan. Fatema satte sig ner i protest och i Göteborg bildas Sittstrejken Göteborg. Där i Sittstrejken Göteborg mötte jag ungdomar och vuxna som varje vaken minut försökte hitta en väg framåt i det nya Sverige. Lika vilsna och frustrerade över att liv och människovärde inte räknas lika. Förvirrade och rädda över högerpopulism och främlingsfientlighet. 

Bea, 80 x 90 cm
Bildväv i lin

På jobbet kämpade vi på, mina patienter och jag. Jag hade egentligen bara en sak i mitt huvudet, jag måste få dem alla att överleva. Självmordet som många av dem hade som alternativ får inte bli deras enda alternativ. Jag måste hålla dem kvar i livet, bland oss andra, bredvid mig. Migrationsverket skrev ofta i sina avslag att ungdomen inte var trovärdig. Det blev så tydligt att inte blir trodd på och tagen på allvar för det som varje natt jagar dig i dina mardrömmar och tvingat dig ut på en mycket farlig flykt långt ifrån de du älskar, att det är en djup och allvarlig kränkning av en människa som är svår att läka ifrån. Dessutom är avslaget i sig är en kris på många nivåer, en direkt kris då många upplever att de försätts i livsfara men också en existentiell kris, genom att du är inte önskvärd här. Du får inte vara tillsammans med oss andra utan du ska vara utanför gemenskapen. Att i någon annan människas ögon värderas så lite att ord på ett papper skickar dig till en förmodad död. Det gjorde att många gav upp tron om livet och sig själva, som för att förbereda sig för en död där de inte skulle saknas av någon och inget hade att förlora eftersom de var icke-önskvärda och därmed värdelösa. Mitt kall och mitt arbete blev att se dem ännu mera, att visa dem ännu tydligare hur viktiga och värdefulla de var. Att de precis som jag och alla andra i Göteborg har de rätt till ett liv i trygghet.

Bilderna i utställning har kommit till som ett sätt för mig att försöka förstå vad som hände under den kamp vi delade och fortfarande delar. Bildvävarna är också en del av min kamp för ungdomarna. Jag vill med min röst säga att jag har sett er skräck och lyssnat på era berättelser. Berättelser som ni många gånger har gett mig bit för bit medan era taniga tonårskroppar skakat av gråt. Ibland har ord inte varit möjliga men jag har sett er förtvivlan och anat era plågsamma upplevelser. Framför allt har vi mötts och nyfiket försökt förstå vem du är trots alla hemskheter och all ovisshet. Bildvävarna är ett sätt för mig att säga med kärlek, omsorg men också i direkt protest till de som vill utvisa er: För mig är du värdefull!

Tack till Emma Salomonsson som ordnat denna fantastiskt fina vernissage och så klart till Susanna Alakoski som vill dela utställningen med sina nya bok med mig! Läs Bomullsängeln, den är mycket bra!