Nytt arbetstema på gång - Innan katastrofen.

Jag har börjat röra mig från häktesmiljön och mot ett nytt tema som jag gett arbetsnamnet "Innan katastrofen". Jag funderar ofta på vad vi har idag och tar för givet men som på en sekund kan tas ifrån oss och bli en ouppnåelig lyx. Att kunna borsta tänderna på morgonen, ta en dusch eller slänga ihop chokladbollar med en fikasugen vän är idag i Sverige en alldaglig, vardaglig, självklar och billig syssla. Men om man som jag arbetat länge med mycket utsatta gruppen känns apokalypsen nära. Vad kommer vi att ha kvar sen? Hur kommer vi då att tänka om den vardagen vi har idag? Detta gäller redan för de människor jag möter när jag arbetar ideellt på en hemlig vårdcentral för papperslösa flyktingar. De flesta människorna där har i all hast fått lämna allt bakom sig och fly. Sedan har de fått lämna allt igen och gått under jorden här i Sverige för att överleva. För dem är redan tandkräm, havregryn, kakao och tvål en nästan ouppnåelig lyx. Jag tänker på apokalypsen som ett hot framför mig. Jag räds klimatförändringarna, fascism och ökade ekonomiska klyftor i samhället. Samtidigt lever människor i min hemstad redan i en apokalyptisk otrygg tillvaro. Dessa frågor kommer jag att försöka ta mig an i min konst de närmaste åren.

Här är en av de första vävarna jag gjort i mitt nya tema:

"Tandborstar", 100 x 100 cm.
Bildväv i lin från temat "Innan katastrofen".

Massor av färg igen!

Efter flera år med häktets färger, grått, lite grönt, vitt och grått igen har jag längtat efter andra färger. Nu har jag så smått börjat lämna häktet för att ta mig i kast med ett nytt katastroftema. Jag har inte formulerat temat helt klart för mig själv än, men det kommer att bli färger igen i vävstolen. Som jag har längtat!

Garn till den väv jag håller på med nu. 

Inköp av Röhsska museet

Utställningen på Two little birds är slut men på utställningen sista dag hörde Röhsska museet av sig och ville köpa bildväven "Jag erkänner snart vilket brott som helst för att komma härifrån." Väven är en personlig favorit. Roligt och hedrande.

”Jag erkänner snart vilket brott som helst för att komma härifrån.” 120 x 80 cm
Bildväv i lin från temat Kris och katastrofer.

Vernissage på Two little birds

Varmt välkommen på vernissage! Se vernissagekortet nedan för mer information!

Kall sommar

Denna kalla sommar är en bra arbetssommar. Jag väver på som bara den i ateljén, och det passar bra då jag skall ställa ut i början av september på Two little birds i Göteborg. Just nu väver jag en väv om en pojke som står med armarna utsträckta i en uppgiven gest i sin cell. Pojken har haft flera kamrater som suttit häktade och trodde sig vara förberedd på situationen i svenska häkten. Men nu säger pojken till mig att isoleringen var mycket värre än hans någonsin kunnat föreställa sig. Han säger att om han kunde välja hade han föredragit att bli slagen varje dag om han bara slapp ensamheten. Jag tänker att det är fullständigt vidrigt att frihetsberövade barn idag i Sverige tycker situationen är så outhärdlig att daglig misshandel framstår som bättre. 

Skiss

Den kalla sommaren har hittills inte lockat med sol och bad. Inte för att det är egentligen är det viktiga just nu eller är det som bekymrar mig mest. Det blåser andra mycket mer kalla och obehagliga vindar. Jag ser med stor förskräckelse hur Europa skrämmer livet ur Grekland och tvingar in dem i omöjliga avtal som lämnar de redan utsatta än längre från mat och framtidstro. Redan idag lever 4 av 10 barn i Grekland i fattigdom*. Jag begriper inte då hur till exempel politiker i Finland eller andra Europeiska ledare kan formulera sig som att bördan ligger på deras axlar. Det är väl knappast finländska eller tyska politiker som måste natta sina barn utan kvällsmat eller inte kan ta dem till sjukhus om det skulle behövas. Skamligt att använda ett helt lands befolkning för att vinna populistiska poäng på hemmaplan för försöka snika till sig röster för ökad makt. 

Än värre är situationen för världens alla flyktingar. Och skamligt av svenska politiker att prata om detta som om katastrofen vore Sveriges. Fullständigt absurt. Nog för att vi runt om i världen på olika sätt bidrar till att människor måste fly, men inte är det vi som har det svårast. Det är inte vi som sett våra föräldrar sprängas i bitar, tvingats fly över minfält, lämna allt vi äger och kanske för alltid skiljts från alla vi känner och älskar. Det blir märkligt att vi slår oss på bröstet för de vita bussarna, Wallenberg och andra insatser i samband med Andra världskriget när vi idag, absolut inte fattigare eller okunnigare, inte är villiga att upprepa något av detta. Utan vi verkar snarare sugna på att upprepa det vi, i alla fall tidigare skämts för, som till exempel Baltutlämningen. Det vill säga skicka tillbaka människor till förföljelse och död eller vända en nödställd medmänniska ryggen. Jag begriper inte hur vi har kunnat bli så rädda och ängsliga att vi ser nödställda människor som hot. Vi är ju suveränt duktiga på att samarbeta och hitta lösningar tillsammans. Om vi bara ger oss själva chansen.


"Grekiska krisen i siffror". Dagens ETC 2015-07-09

Oops, en knut på varptråden.

Det är inte ofta jag behöver laga en varptråd mitt i en väv, men idag hände det. 

Jag håller nu på att väva en väv som handlar om en kvinna som ombeds att lämna ett lämna urinprov med händerna bojade i både hand- och midjefängsel. Fullständigt omöjligt och förnedrande. Efter förtvivlad vädjan från kvinnan fick hon tillslut ena handen frikopplad och hon lyckades faktiskt med konststycket att med bara en hand fri och den andra bojad i midjefängslet lämna ett urinprov. Kvinnan behövde under tiden hon var häktad få sjukvård och var därför på sjukhus. För att garantera att ingen rymmer eskorteras alla med högt säkerhetstänk, oavsett vem det är eller anledningen till sjukhusbesöket. Jag hoppas kvinnan idag mår gott och kan pusta ut efter den långa tiden på häktet. Ungefär 13 procent av alla häktade i Sverige får ekonomisk kompensation för att de varit felaktigt frihetsberövade*, den här kvinnan var en av dem.

* Thorsell, S. (2012) Högre ersättning till oskyldigt häktade. Göteborgs-Posten 2012-07-27

Med pennan höjd mot himlen

I somras skrev jag ett inlägg med rubriken "Att skapa innebäratt göra motstånd, att göra motstånd innebär att skapa."  som är ett citat av Stéphane Hessel. Efter det fruktansvärda som hänt i Paris i veckan har Hessels ord blivit viktigare än någonsin. Hessel var med och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna i efterkrigets Europa. En tid då Europa var fattigare än någonsin men viljan och beslutsamheten att bygga upp ett gott samhälle för alla var stor. Idag då vi är så ofantligt mycket rikare väljer vi att titta bort från varandra och utesluter de mest sårbara, utsatta och fattiga med märkliga argument om att det saknas resurser. Det höjs röster om att alla inte får plats, att vi måste tänka på oss själva först, med en unken underton om att det finns människor som inte är lika mycket värda, människor man kan sparka på. Hessel uppmanade oss i sin bok, Säg ifrån, att protestera och just säga ifrån. Vi måste höja våra pennor i luften högre än någonsin och med blicken klar se varandra i ögonen och fortsätta att skapa. 

Detalj från Diskuskastare.

Två nya vävar klara

I vinter har jag gjort klart ytterligare två vävar som handlar om frihetsberövade personer och mitt möte med dem. Den första handlar om min känsla av otillräcklighet. Bakom varje dörr i de långa häkteskorridorerna sitter en människa. En människa som sitter helt ensam och med nästan alltid hemska tankar. Tankar som bara växer och växer i isoleringen. De svämmar över och alla kloka och tröstande tankar drunknar i de påträngande tankarna av sorg, ilska, förtvivlan och ilska. Hur jag än gör hinner jag inte träffa alla som behöver stöd eller har bett om hjälp. Jag måste försöka ta ett djup andetag och ta ett samtal i taget. 

"Bakom varje dörr växer ångesten. Ett samtal i taget, dag för dag och vecka för vecka.", 120 x 80 cm.
Bildväv i lin från serien Kris och katastrofer.

Den andra väven handlar mer om min tveksamhet över om jag verkligen gör någon nytta med mina samtal. Ibland känns det som de jag möter har sådana djävulska demoner att slåss emot. Det enda jag kan erbjuda är att lyssna och vrida och vända på tankarna. Men vad kan det hjälpa mot drogsug, hemlöshet, gängkrig, mamman som vände sin son ryggen och pappan som slagit honom sönder och samman. Eller skammen för det egna brottet. Så ibland under jag verkligen, vad lämnar jag efter mig, tröst eller bara ett berg med pappersnäsdukar?

"Gör jag verkligen någon skillnad eller lämnar jag bara ett berg av pappersnäsdukar efter mig?", 120 x 90 cm
Bildväv i lin från serien Kris och katastrofer.