Två nya vävar klara

I vinter har jag gjort klart ytterligare två vävar som handlar om frihetsberövade personer och mitt möte med dem. Den första handlar om min känsla av otillräcklighet. Bakom varje dörr i de långa häkteskorridorerna sitter en människa. En människa som sitter helt ensam och med nästan alltid hemska tankar. Tankar som bara växer och växer i isoleringen. De svämmar över och alla kloka och tröstande tankar drunknar i de påträngande tankarna av sorg, ilska, förtvivlan och ilska. Hur jag än gör hinner jag inte träffa alla som behöver stöd eller har bett om hjälp. Jag måste försöka ta ett djup andetag och ta ett samtal i taget. 

"Bakom varje dörr växer ångesten. Ett samtal i taget, dag för dag och vecka för vecka.", 120 x 80 cm.
Bildväv i lin från serien Kris och katastrofer.

Den andra väven handlar mer om min tveksamhet över om jag verkligen gör någon nytta med mina samtal. Ibland känns det som de jag möter har sådana djävulska demoner att slåss emot. Det enda jag kan erbjuda är att lyssna och vrida och vända på tankarna. Men vad kan det hjälpa mot drogsug, hemlöshet, gängkrig, mamman som vände sin son ryggen och pappan som slagit honom sönder och samman. Eller skammen för det egna brottet. Så ibland under jag verkligen, vad lämnar jag efter mig, tröst eller bara ett berg med pappersnäsdukar?

"Gör jag verkligen någon skillnad eller lämnar jag bara ett berg av pappersnäsdukar efter mig?", 120 x 90 cm
Bildväv i lin från serien Kris och katastrofer.