Artapestry7

Artapestry7 har vernissage idag på Deutsche Textile Museum. Jag är glädjande representerad med Lodjur 5.

Detta lodjur jag vävde efter valresultatet 2022 som skrämde mig. Jag kände att jag behövde en stark och samtidigt mjuk följeslagare vid min sida de kommande åren. Och nog har regeringen och sd agerat skrämmande. Inte minst mot de mest utsatta i samhället, de som tvingats fly. Förskjutningen av människovärdet och mänskliga rättigheter har gått snabbt. De rika blivit rikare och miljömålen ännu längre bort.

Mest oroande är nog ändå den gråa tysta massan som tiger still. Ett folkmord pågår inte i tysthet eller blindhet utan i likgiltighet. En likgiltighet sprungen ur högerpopulismens människoförakt som gjort oss rädda. Mitt lodjur skyddar mig inte men påminner mig om att okuvlighet och självständighet inte fås utan måste skapas. Jag är tacksam att min lodjur ska få resa runt i Europa och förhoppningsvis ingjuta lite hopp och kraft på vägen.

Lodjur 5
Bildväv i lin, 120 x 145 cm

Utställning i Masthuggskyrkan 23/9 -29/10

Varmt välkommen!

Vernissage Kungsbacka konsthall 21/1 kl 17 - 20

Det är knepigt med pandemin men jag hoppas ni vill komma. Till utställningen har jag vävt en helt ny serie bildvävar som jag kallar "How dare you". På varje väv ett djur som stirrar argt och uppgivet på oss. Skogen är kalhuggen och därmed är deras hem tillintetgjord. Vi har inte frågar dem utan låtit korta vinster styra. Det är visst höga virkespriser nu så träd efter träd fälls och stora områden mark körs sönder av skogsmaskiner. I norr bryts nya gruvor. How dare you? How dare we?

Vernissage Kungsbacka konsthall 21/1 kl 17-20. Utställningen pågår 22/1 - 20/3.

How dare you - Räv
Bildväv i lin, 55 x 50 cm

Vernissage 21/8 kl 12.00 Galleri Björken Sunne

Den varma sommaren börjar dra sig mot höst. Dimman ligger tät idag. Mina händer längtar efter vävstolen. Bilder som behöva vävas ockuperar mitt inre. Det är skogen, träden som pockar på min uppmärksamhet. Men innan hösten kommer med sin kraft ska jag visa bildvävar till tröst, för hopp och aktion i Sunne. Välkommen!

... medan timmarna lida...
Bildväv i lin, 20 x 90 cm

Vävar till tröst, för hopp och aktion.

Jag börjar få fatt i mitt nya tema i ateljén. Tror det ska handla om vävar till tröst, för hopp och till aktion.

Jag drömde en obehaglig dröm i veckan. Någon hade bestämt att utrymmet i min ateljé måste minska så mycket att min vävstol inte längre fick plats. I drömmen vädjade jag till dessa personer, jag försökte förklara att jag måste ha lite större utrymme så min vävstol får plats. Jag försökte motivera med jag måste kunna väva, att det liksom är mitt liv det handlar om. Inte så konstigt med en sådan här stressdröm med tanke på den här höstens prövningar med musinvasion och framför allt motgångarna med jobbet på det privata planet. Det är också mycket större och allvarligare och viktigare saker på gång i världen, corona, val i USA, miljöförstörelsen, högerpopulism och tillbakagång för det jag tagit föregivet, solidariteten med de som behöver den mest.

Så min rädsla inför detta blir temat och vad som behövs för att klara ut det tillsammans. Jag har gjort tre vävar som handlar om den närhet vi inte kan ge varandra nu på grund av corona. Den där närheten som knapps märks men som är ett så viktigt kitt mellan oss, en klapp på axeln, hålla upp en dörr, en skev selfie eller en high five.

Mot ett nytt tema - tror jag

Corona. Dessa märkliga och svåra tider som vi lever i berör. Det berör mig på sätt jag inte än begriper. Alltså behöver jag gå till vävstolen för att försöka få lite klarhet. På jobbet känner jag mig fattigare när jag inte kan lägga en hand på min patient som gråter eller hålla om den som fått ett besked som uppfattas som en dödsdom. Orden och närvaron finns. Men att hålla sig ifrån och på avstånd under de svåraste stunderna är intuitivt fel. Jag vill stå stadigt och bära smärtan med den förtvivlade, inte vinka på 2 meters avstånd. På samma sätt är ju även mitt liv tommare, ensammare. Det är svårt med social distans. Det som nu är rätt och ska ge oss skydd är samtidigt totalt fel och skrämmer. Jag blir osäker, kanske till och med rädd mot vad som väntar oss. Vi behöver mer närhet, delad upplevelse och empati för att behålla blicken stadig mot ett gott samhälle för alla. Riskerar vi nu att bli mer lätt förledda av de kalla vindar som blåser runt om i världen och de skränade männen i maktposition som vill att vissa ska ha det bra och andra ska hållas undan bakom murar och stängsel.

Bilder på vardagens beröring dyker upp i mitt huvud. Tonåringarna som delar hörlurar på bussen, lagkamraterna som gör high five, killen som hjälper farbrodern att kliva på spårvagnen, kollegan som ger en klapp på ryggen och som i bilden jag nu väver, en tröstande arm på vännens axel. Får se om det blir ett nytt tema eller vad det blir av dessa bilder om beröring och närhet.

SOFT galleri i Oslo

Just nu ställer jag ut på SOFT galleri i Oslo. 
Väldigt fin vernissage där Marie Skeie höll ett tal som berörde och värmde mig mycket. Läs gärna om Maries arbeten, de är otroligt spännande och viktiga.