Jag börjar få fatt i mitt nya tema i ateljén. Tror det ska handla om vävar till tröst, för hopp och till aktion.
Jag drömde en obehaglig dröm i veckan. Någon hade bestämt att utrymmet i min ateljé måste minska så mycket att min vävstol inte längre fick plats. I drömmen vädjade jag till dessa personer, jag försökte förklara att jag måste ha lite större utrymme så min vävstol får plats. Jag försökte motivera med jag måste kunna väva, att det liksom är mitt liv det handlar om. Inte så konstigt med en sådan här stressdröm med tanke på den här höstens prövningar med musinvasion och framför allt motgångarna med jobbet på det privata planet. Det är också mycket större och allvarligare och viktigare saker på gång i världen, corona, val i USA, miljöförstörelsen, högerpopulism och tillbakagång för det jag tagit föregivet, solidariteten med de som behöver den mest.
Så min rädsla inför detta blir temat och vad som behövs för att klara ut det tillsammans. Jag har gjort tre vävar som handlar om den närhet vi inte kan ge varandra nu på grund av corona. Den där närheten som knapps märks men som är ett så viktigt kitt mellan oss, en klapp på axeln, hålla upp en dörr, en skev selfie eller en high five.
