Corona. Dessa märkliga och svåra tider som vi lever i berör. Det berör mig på sätt jag inte än begriper. Alltså behöver jag gå till vävstolen för att försöka få lite klarhet. På jobbet känner jag mig fattigare när jag inte kan lägga en hand på min patient som gråter eller hålla om den som fått ett besked som uppfattas som en dödsdom. Orden och närvaron finns. Men att hålla sig ifrån och på avstånd under de svåraste stunderna är intuitivt fel. Jag vill stå stadigt och bära smärtan med den förtvivlade, inte vinka på 2 meters avstånd. På samma sätt är ju även mitt liv tommare, ensammare. Det är svårt med social distans. Det som nu är rätt och ska ge oss skydd är samtidigt totalt fel och skrämmer. Jag blir osäker, kanske till och med rädd mot vad som väntar oss. Vi behöver mer närhet, delad upplevelse och empati för att behålla blicken stadig mot ett gott samhälle för alla. Riskerar vi nu att bli mer lätt förledda av de kalla vindar som blåser runt om i världen och de skränade männen i maktposition som vill att vissa ska ha det bra och andra ska hållas undan bakom murar och stängsel.
Bilder på vardagens beröring dyker upp i mitt huvud. Tonåringarna som delar hörlurar på bussen, lagkamraterna som gör high five, killen som hjälper farbrodern att kliva på spårvagnen, kollegan som ger en klapp på ryggen och som i bilden jag nu väver, en tröstande arm på vännens axel. Får se om det blir ett nytt tema eller vad det blir av dessa bilder om beröring och närhet.
